Jag har alltid varit kär i kärleken men känner nu rädsla och tvivel, kommer jag någonsin känna den igen? Kommer jag någonsin släppa in kärleken i min kropp igen?
Kärlek har för mig alltid varit självklart, alla människor måste ju ha den har varit min tanke. Men för varje dag som går tvivlar jag på den.
Jag saknar den kärlek som är vacker, den som pirrar i magen, den som gör att man ler. Just ordet kärlek var det vackraste för mig.
Men efter att ha känt den mindre bra sidan av kärlek tvivlar jag. Rakbladen som tränger igenom alla vener i kroppen, knivhuggen i hjärtat och dom svårt svidande och brännande tårarna. Jag vill inte ha det. Men på något sett vet man att det kommer. Man ställer sig in på det men när det ändå kommer är man inte beredd och de känns lika igen.
Sista gången jag kände dessa rakblad och svidande tårar var dom värsta och det r tack vare det jag idag tvivlar. Jag är inte idag kär i kärleken utan rädd för den. Den har blivit som en ond främling, något man inte längre vet hur man ska handskas med.
Att älskas är viktigt för mig. Jag mår bra av det. Jag mår bra av manlig beröring, av att ligga och skeda i sängen, att ha någon att säga hej till när man kommer hem, någon att äta mat med eller någon att krypa in i famnen på när filmen är läskig eller man fryser. Kommer jag våga släppa in det igen? En dag kommer jag nog att göra det, men det kommer att vara med rädsla av vad komma skall. Jag är alldeles för naiv för att stänga ute kärleken. Jag öppnar mig lätt och släpper in folk i mitt liv, låter den person som jag tror mig älska få krypa långt innanför skinnet.
Jag är nog fortfarande kär i kärleken men jag har respekt för den och jag hoppas att jag inte kommer vara "stoneface" för den som komma skall. Jag är kär i kärleken och jag saknar kärleken.
Fuck you, I'm famous M.
