Bussen rullar ännu en gång hem till söderhamn. Hem till ensamheten, hem till jobbet, fotbollen och en tok galen hund.
Men vill jag redan åka hem? Nej, nej! Inte än, varför alltid åka hem när de är som bäst, när mysfaktorn är på högsta volym och glädjen är i topp? Men skulle glädjen och lyckan vara för alltid om jag bodde i Stockholm? Eller skulle jag då ha ångest varje gång jag lämnade söderhamn? Kommer man någonsin ifrån ångesten? Kan man inte alltid få känna glädje?
Visst jag är jävligt lycklig, har nog aldrig kännt sån här lycka, de lixom pirrar i magen varje dag och jag dansar på rosa moln och det har jag nu gjort i 15 dagar. Men varför ska de vara 25 mil mellan den vackra staden och den lilla fina staden?
Äsch, snart hemma, intalar mig att det ändå på nå sätt ska bli skönt. Har ju saknat busen så de är positivt iallafall.
Fuck you, I'm famous M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar