Wohoo nu var det evighetersen jag bloggade. Ligger för tillfället och kikar på Jobbjägaren, fan vilka patetiska människor det finns.
Lite om vad som hänt, flyttat till ny lägenhet i Sandarne och det är inte riktigt färdigt än men jag trivs redan! och jag har köpte en ny tv! en samsungt 40", Ihhhh! :D
Sen så har man dragit på sig en bryten fot. Var i söndags och spelade en träningsmatch mot Edsbyn i Edssbyn. Hann spela 30 minuter och sen på något konstigtvis så bryter jag foten, på konstgräs!? haha måste varit den enda människan i hela världen som lycktas bryta foten på konstgräs, haha! men men fick åka ambulans till Gävle och där in på akuten och en del undersökningar röntgen och prover och så, det var meningen att jag skulle få åka hem ock vänta på operation 2-7 dagar eftersom det var frakturer och hela fotleden hade förflyttats i sidled. Men eftersom jag hade sådan smärta fick jag sova kvar och på måndagen 08:40 rullades jag ner på operation, sedan har jag inte så mycket koll på tider, skickade hem mor och far eftersom jag bara sov men på tisdag vid 15 fick jag åka hem så nu ligger jag i soffan med gips som jag kommer få ha i sex veckor*!!! sen blir det rehab och lite sånt. är sjukskriven till den 22/5. men de ska fixas, så nu har jag lagt upp en träningsplan för jag ska ändå bli fit inför sommaren =)
Nu Criminal Minds. puss
Jobbiga känslor
Varför har jag så lätt att bli förälskad?
Om jag umgås med en person som det verkligen känns så där mysigt pirrande bra så vill jag inget hellre än att behålla den där känslan, den där känslan som inte behöver talas om med ord utan den känslan som bara finns.
Jag blir lixom fast kedjad och kan inte släppa den känslan. Jag är kär i kärleken och det vet jag och det minsta lilla kärleks tecknet vill jag hålla hårt fast vid, så hårt att jag nästan får svårt att andas. Känns det sådär härligt pirrande bra blir jag naiv, fjärilarna i magen dansar och när det inte blir som jag tänkt mig gör det ont.
Men varför är jag då så naiv?
Varför kan jag inte bara ta allt sakta och se, ta just den pirrande sköna känslan och bromsa den lite? och bara vänta och se vad som händer, om den pirrande känslan kan komma tillbaka OM man träffar denna person igen. Jag måste helt enkelt försöka sluta vara naiv, men det är svårt när allt känns så där äckligt bra. Men borde inte det vara ett tecken? När allt känns äckligt bra, ska det egentligen finns något sådant? Eller är det för bra för att vara sant? Jag tror de.
Inget är för bra för att vara sant, allt är bara medel bra för mig.
Jag mår verkligen toppen bra, det gör jag men det är den där kärleken, jag har ställt in mig på att leva utan den och har mått bra men när den dyker upp, när jag får känna närhet och värme av en person jag tycker om då klamrar jag mig fast och vill inte släppa.
Jag msåte lära mig att inte falla på en gång.
Det värsta jag vet är att prata känslor! Det kanske är just därför jag skriver ut det här, jag har verkligen super svårt att prata känslor med människor, men skriva det kan jag. Men känslor ska tas öga till öga och inte via mejl eller sms som jag skulle vilja. Varför ska det vara så svårt?
Är det någon som har tips på hur man lätt talar känslor emd någon?
Att ställa frågan som så många antagligen vill, den frågan som jag har så svårt för, kommer det bli något mer?
Om jag verkligen älskar en person har jag lätt att säga det, det är konstigt men det har jag, skulle aldrig kunna säga det utan att mena det. Så till er som jag sagt det till, ta åt er.
Känslor är svårt och jobbigt. Jag önskar dom inte fanns eller att alla hade lätt att säga det man tycker till varann.
Om jag umgås med en person som det verkligen känns så där mysigt pirrande bra så vill jag inget hellre än att behålla den där känslan, den där känslan som inte behöver talas om med ord utan den känslan som bara finns.
Jag blir lixom fast kedjad och kan inte släppa den känslan. Jag är kär i kärleken och det vet jag och det minsta lilla kärleks tecknet vill jag hålla hårt fast vid, så hårt att jag nästan får svårt att andas. Känns det sådär härligt pirrande bra blir jag naiv, fjärilarna i magen dansar och när det inte blir som jag tänkt mig gör det ont.
Men varför är jag då så naiv?
Varför kan jag inte bara ta allt sakta och se, ta just den pirrande sköna känslan och bromsa den lite? och bara vänta och se vad som händer, om den pirrande känslan kan komma tillbaka OM man träffar denna person igen. Jag måste helt enkelt försöka sluta vara naiv, men det är svårt när allt känns så där äckligt bra. Men borde inte det vara ett tecken? När allt känns äckligt bra, ska det egentligen finns något sådant? Eller är det för bra för att vara sant? Jag tror de.
Inget är för bra för att vara sant, allt är bara medel bra för mig.
Jag mår verkligen toppen bra, det gör jag men det är den där kärleken, jag har ställt in mig på att leva utan den och har mått bra men när den dyker upp, när jag får känna närhet och värme av en person jag tycker om då klamrar jag mig fast och vill inte släppa.
Jag msåte lära mig att inte falla på en gång.
Det värsta jag vet är att prata känslor! Det kanske är just därför jag skriver ut det här, jag har verkligen super svårt att prata känslor med människor, men skriva det kan jag. Men känslor ska tas öga till öga och inte via mejl eller sms som jag skulle vilja. Varför ska det vara så svårt?
Är det någon som har tips på hur man lätt talar känslor emd någon?
Att ställa frågan som så många antagligen vill, den frågan som jag har så svårt för, kommer det bli något mer?
Om jag verkligen älskar en person har jag lätt att säga det, det är konstigt men det har jag, skulle aldrig kunna säga det utan att mena det. Så till er som jag sagt det till, ta åt er.
Känslor är svårt och jobbigt. Jag önskar dom inte fanns eller att alla hade lätt att säga det man tycker till varann.
Källvattsvägen 22
Nu ni, nu ni mina vänner kommer det blogginlägget jag vet många väntat på. Men det har varit lite roligt att vänta med det också eftersom jag vet hur nyfikna ni är och det älskar jag, jag älskar att ni är nyfikna på mig för det betyder att ni bryr er om mig, stor eloge till er!
Så nu är det såhär, jag har börjat med ett nytt jobb som jag älskar!! Det är inne i stan och det är inom omsorgen. Så det är ett skönt gäng männiksor, bus och skoj hela dagarna. Personalen och boenderna är helt fantastiska och det bjuds på en massa skratt, promenader och yatzy spel om dagarna och jag älskar det! Arbetstiderna är fantastiska och ja, allt! Så frågan är om jag någonsin vill byta ställe, haha!
Sen har jag fått min bil såld, det tog bara två dagar. Det kom en kille och ville ha den, bad även min far kolla om det var något att ha, killen alltså men nej, så pappa agera bilsäljare samtidigt som killspnare, älskar han, min pappa! Gick i vinst när jag sålde den för jag köpte den för 5000:- och fick den såld för 7000:-, så det är också kul. Så dagen efter sådär klockan 05:55 så köpte jag ett busskort för 390:- och tjänade genast en massa pengar på det då all bensin och försäkring på bilen drar iväg en hel del, så klirr i kassan.
Sen har jag beslutat mig för att flytta "hem" till sandarne. Var in till Faxehomen och var lite nyfiken på några tvåor i Sandarne, det fanns då två stycken som jag skulle få titta på. Så på torsdagen begav jag mig ner till Faxeholmen, sa upp min lägenhet och stack iväg och kikade på dessa två, den första såg väl ut "sådär", har varit bortskämd med att få nyrustat så kräsen har man jSå ju blivit. så vi åkte och kikade på den andra och den sa bara "WOW" här ska jag bo! Så på fredagen begav jag mig ännu en gång till Faxeholmen och skrev på papper på den nya på källvattsvägen 22.
Så nu har jag börjat städa och rensa i min, och gissa om det är lycka i min kropp nu, jajjemen! Så nu sitter jag med färg i håret, kaffebryggaren laddad och klockan ställd på 05:00. Så gonatt mina vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)