vänskapen?

I Söndags förlorade jag en vän, en vän som valde kärleken. Eller det var nog längre sen men det har inte sjunkit in förens nu.


Alltså vart tog det där man alltid sa när man var yngre vägen "Kärleken kommer och går, men vänskapen består" alltså det var ju ens lag när man var yngre, man sket i kärleken bara man hade sin allra bästa vän, om en kärlek behandlade en illa eller man var missnöjd då lyssnade man på vännen, för ens allra bästa vänner fanns där, stöttade och lånade ut sin axel. Men när man blir vuxen och kärleken behandlar en illa och man talar om det försvinner vännen, för vännen väljer som vuxen kärleken, varför? Är det inte i vuxet tillstånd man ska tänka klart, vara smart och lyssna på vännen? Jag tror det är rädsla, rädsla att bli lämnad ensam. Som vuxen är vi livrädda för att leva ensam, men bryter man med en kärlek som inte är fin, för kärlek ska vara fint, så förlorar man först vännen sen kärleken för en dålig kärlek varar aldrig. Det som är så frustrerande är att man inget kan göra, eftersom det man säger inte spelar någon roll, i slutändan är det vännens förlust, det är vännen som kommer stå ensam, men vill man vännen så illa? vännen har ett val..

Så för länge sedan förlorade jag en vän, min bästa vän, som valde kärleken.