Så var det den 14:e okt kl är 02:41 och jag ska snart gå och lägga mig, ensam.
Jag försöker verkligen gå vidare, men fan jag kan inte!
Varenda dag saknar jag dig, hur allt var förr, hur det var att komma hem till en trygghet, hem till kärleken. Inte som nu när de enda man kommer hem till är ensamheten. Fan varför försvinner inte känslorna, jag förösker men jag vet ändå inte om jag vill? Eller måste jag? Varenda dag lever jag på hoppet, hoppet att allt ska bli så bra som förr.
Varenda dag gör ont, man vaknr till smärtan och vet att denna dag kommer bli lika som igår. Tårarna rinner, jag kan verkligen inte hindra dom, dom bara kommer, tankarna bara kommer. Fan varför kan man inte själv vara bossen över sina egna känslor?!
Varje dag känns som en lögn, som att man drar på sig ett fejk smile och ser ut som världens lyckligaste på utsidan men på insadian gråter man varje dag.
Jag är glad över att iallafall ha en av männen i mitt liv. Han det kan vara lite synd om ibland, men endå han som alltid lyssnar och förstår. Jag älskar verkligen min lilla bebis.
Nä sova då kanske. Hoppas de blir mer sömn än 2-3 timamr som de varit den senaste tiden.
Xoxo M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar