25/7-10

det är nu det kommer, de tomma, svarta intet. helt plötsligt försvann allt hopp om en framtid, en ljus framtid, det finns inte!

det gör ont, smärtan går inte att förklara, det var svårt men jag vet att den svåraste biten är kvar, den långa vägen tillbaka till det som jag vill och tror ska vara en bra vardag.

Tårarna finns inte ens, jag tror inte jag fattat, är nog chockad, allt är så overkligt, går inte att förklara men det är nog det bästa det här ändå, för oss alla, ingen har kommit till skada, det funkar bäst nu, jag intalar mej detta och hoppas att det är sant.

Det är svart, en grop, jag ligger under sulan och någon hoppar på mig, folk pratar, vill trösta men jag varken kan eller vill lyssna, behöver bearbeta detta själv, behöver just nu ingen sympati för sånt här händer.

Det gör ont men det går över, snart läker såren och salten försvinner, snart mycket snart.

Men känslorna finns kvar, det är det som är det jobbigaste, varit lättare om man inte hade några, jävla fucking fitt känslor, hatar det!!!

Xoxo M.