Det är nu dom kommer, tankarna, när ja är ensam. Jag hatar ensamheten, verkligen med stora bokstäver hatar! ja vet att dom inte borde komma men dom gör det ändå...
jag har hamnat där igen, till det som jag tidigare fastnat i, det som jag lärde mig att leva med varje dag, fanns inga andra känslor, utan jag vart ett med ensamheten, det dystra, tankarna, det var bara jag... trodde inte för allt i världen att jag skulle hamna där igen, men det har jag gjort och ska jag verkligen behöva lära mig att leva med det igen när jag en gång klättrade uppåt och vart stark.
det finns så mycket jag vill säga och skriva men kommer att låta bli att skriva om det som gör mest ont, tar allt runt omkring istället och ja, jag vet vad ni tänker, vad ni vill säga men just nu orkar jag inte lyssna, jag måste komma ur detta själv, vill jag ha hjälp ber jag om det! förlåt men det kommer bli bra, om jag får prova att göra det på mitt sätt. just nu för tillfället har jag inte funnit svaret, eller jag tror det sättare sagt är att jag inte vågat leta efter svaret för jag vet att det kommer att göra ont, mer än nu, men jag lovar att jag tänker inte lära mig att leva så igen, som jag gjorde då.
jag vill skrika! gråta och bara få vädra, just nu är detta det enda sättet. jag gråter, men skriker inte, kanske snart men inte än.
det som tynger mig mest är framtiden, jag vill så mycket men vet inte om jag vågar ta det stora steget, det är så mycket som måste ändras, fixas och en del saker som skulle gå sönder om jag valde det jag funderat på, jag vet inte om jag är redo att ta det klivet, lämna det jag tycker idag är en trygghet, latheten om att för tillfället ha allt, för det har jag. familj, vänner, pojkvän, hund, bil, jobb, jag skulle nog säga det mesta men varje dag vaknar jag och känner att något fattas men jag vet inte vad? eller kanske, vågar inte....
Det är nu dom kommer, dom elaka, onda, farliga tankarna. försöker trycka bort dom med det goda, trevliga och snälla, varför ska det svarta alltid vinna?
jag vill inte ha något medlidande från någon just nu, visst får ni lämna en kommentar men om jag tar åt mig kan jag inte svara på, som sagt måste jag finna mig själv och svaren som jag redan vet men inte vill acceptera, de onda, elaka...
just nu är det de onda och elaka som vinner, varför alltid när man är själv? varför kommer dom inte på jobbet, eller när man är med någon som man kanske kan prata med?
det kommer bli bra det vet jag, snart, inom en ljus framtid.
Xoxo M.
Älskar dig mitt hjärta, vi finns här...love
SvaraRadera